När allt var som bäst..
Att jag aldrig ger mig. Så fort jag mår bra, hittar jag något som får mig att må kass totalt. Och istället fört att tänka på sånt som får mig att på bra, eller att lösa det letar jag efter fler saker som får mig att må dåligt. Jag gräver mig ner i mina problem. Sen går dagarna och jag förlåter mig själv för att jag letat upp dom, trots att jag inners inne vet att jag fortfarande mår lika dåligt av det. Jag vill helt enkelt inte erkänna det. Jag kunde lika gärna hittat dom av en slump ändå.
Och så börjar det om.
Vill mer än allt annat lösa det, men känns som jag gjort allt och sen händer inget mer. Kanske är löst men bara inbillar mig och blir avunsjuk på allt och alla? Avundsjuk vet jag att jag är men kanske bara är det i onödan. Det har jag ingen aning om. Vill inte gräva mig djupare ner i frågan för att få ett svar, ifall det skulle gå helt fel och allt skulle bli kaos. Men ändå snurrar det bara runt i mitt huvud och det är allt jag tänker på. Jag får inget hur mig. Hur mycket jag än vill. Vet inte vad jag ska göra, vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Som sagt, jag kanske bara känner såhär helt i onödan. Men då ska jag ju inte behöva sitta här med gråten i halsen.
Nej, jag går ut. Gör det jag tycker om, umgås med härliga människor och tänker på annat ett tag.
Tack bloggen, kändes bra att få skriva av mig.
Kommentarer
Trackback
